Julia

Julia
Julia badat i Bysjön. Pappa saknar dig.

torsdag 16 november 2017

#metoo - kan faktiskt ses ur olika perspektiv

Gästbloggare Per Borg skriver här med ett försök till breddning av #metoo debatten - se människan, inte bara könet som bevekelsegrund - med denna verklighetsbeskrivning i en mindre svensk kommun.
Artikeln är lång men ta dig tid att läsa! 
Och den handlar INTE om förnekelse, förringning av kvinnors upplevda utsatthet...

#MeToo I HÅBO – KAN DET HA KOSTAT DENNE PAPPA HANS BARN?

Nu kan även kvinnor utpekas för sextrakasserier mot män. Sådant händer oftare än man tror. Det har hänt en man några gånger att det t o m blivit pinsamt när han varit ute på krogen, p g a väldigt närgångna kvinnor. Men här kommer en alldeles sann historia om en sextrakasserande socialsekreterare, som denne man råkade ut för. Jag måste nog upprepa: den är alldeles sann. Vartenda ord som står här är dokumenterat. Kommunen har fått flera chanser att tag i problemen, men händelserna är nu anmälda till polis och åklagare, med mängder av bilagor. Och detta är bara en del av historien. Helheten ser ut som Håbos eget Watergate.

Den här mannen har två pojkar, som berättade att de blev slagna av mammans nye karl. Berättelserna var så tydliga att pappan anmälde sin oro till socialkontoret i Håbo. Den socialsekreterare som var ansvarig för utredningen blev tydligen tänd på honom, för en dag strax före jul fick han ett sex-sms från henne med texten ”Vill du ligga?” Mannen anmälde direkt detta sms till socialkontoret. Efter några dagar kom en dålig bortförklaring: socialsekreteraren skulle ha lånat ut sin tjänstetelefon till en god vän. Sedan skulle ett barn ha kommit åt telefonen och skickat sms till pappan på skoj.

Socialsekreteraren hade hela julhelgen på sig för att skriva sin utredning. Låt oss gissa att hon var tvärilsk över att ha blivit avvisad och anmäld. I utredningen vände hon hela situationen: pojkarnas berättelser bedömdes inte ha något värde. I stället utpekades pappan som den skyldige: hans omsorger om barnen och hans telefonsamtal med dem sågs som skadliga för barnen. Utredningen slutade med en förhoppning om att domstolen skulle befria barnen från umgänge med en sådan pappa.

Både i Förvaltningslagen och i Håbo kommuns egna regler mot korruption står det tydligt att en tjänsteman inte får arbeta med ett ärende om hans eller hennes objektivitet och trovärdighet kan ifrågasättas. En sådan situation kallas jäv. Det struntade socialsekreteraren blankt i och hennes chefer ingrep inte. Det är svårt att tänka sig en tydligare jävssituation än när en avvisad kvinna skriver en utredning som gäller en anmälan gjord av den som inte ville bli hennes älskare.

Men historien fortsätter. Kommunen brydde sig aldrig om pojkarnas berättelser om sin rädsla för mammans sambo. I stället byggdes en ny historia upp. Två år efter att utredningen var klar, anklagade pojkarnas mamma i sin tur pappan för misshandel av pojkarna. I sin polisanmälan hänvisade hon särskilt till råd från – gissa vem! – jo, socialsekreteraren som skickat sex-sms. Det som var extremt underligt med de nya uppgifterna var att de delvis kopierade de tidigare berättelserna. Tidigare hade pappan tagit foton på lillebrors skinka och rygg, där tydliga blåmärken syntes. De hade förklarats av lillebror med att han blivit sparkad och slagen. Blåmärket på ryggen visade t o m märken efter en vuxenhand. Nu berättade storebror att han blivit slagen av pappan, så att han fått blåmärken på skinkan och ryggen.

Denna misshandelsanmälan hanterades också av socialkontoret. Gissa nu vilken socialsekreterare som gjorde den utredningen! Rätt gissat – samma sex-smsande socialsekreterare. Det blir ännu bättre. Normalt skrivs en sådan utredning under av enhetschefen. Här var det högste chefen, socialchefen, som själv skrev under! Han måste ha känt till förhistorien, eftersom sex-smset t o m hade behandlats av socialstyrelsen. Socialchefen godkände alltså i praktiken att det fanns stor risk för att denna avvisade kvinna fortsatte en personlig hämnd på pappan!

Anklagelserna ledde till rättegång. Men där blev det stopp för historierna. Vittnen berättade helt andra saker. De hade bara sett en ovanligt engagerad pappa. Domen frikände honom fullständigt, med motiveringen ”En förklaring kan vara att misshandeln aldrig har ägt rum. Det finns inte heller någon skriftlig bevisning i form av läkarintyg. Pojkarna visar inga som helst tecken på att vara barn som utsatts för misshandel av sin far”. Mamman hade i rätten kommit med nya uppgifter. Det kommenterades i domen med ”På grund av vad nu sagts har mammans uppgifter lågt bevisvärde.”

I en vettig värld skulle allt nu ha återgått till det normala. Men icke. Pappan tilldömdes umgänge i tingsrätten, två gånger t o m. Första gången skulle det vara umgänge med hjälp av umgängesstöd. Det stupade på att barnen sade ”Vi vill inte”, medan mamman stod bredvid. Den polis som var umgängesstöd berättade direkt efteråt att det var klart att det var mamman som inte ville. Andra gången vände sig mamman till socialkontoret och bad om hjälp för att stoppa umgänget. Hon höll barnen borta från skolan de dagar de skulle ha hämtats av pappan – de veckorna hade de 60 % frånvaro. En socialsekreterare lovade pappan att hon skulle göra allt för att få igång umgänget. Samma dag startade hon en utredning, där mammans umgängessabotage bedömdes som ”skydd” för barnen.

Hur har det kunnat bli så här galet?

Idag har det gått tre och ett halvt år sedan pappan sist träffade barnen. Han har försökt förstå hur detta är möjligt. Nu vet han att landet är fullt av barn som berättar att de absolut inte vill träffa den andra föräldern, trots att den föräldern bara har gett dem kärlek. Det tycks bero på att barn är lätta att manipulera. De är naturligt oerhört lojala mot båda sina föräldrar. Men en målmedveten förälder kan utnyttja denna lojalitet för att binda dem till sig. Det kan ske genom olika sorters påtryckningar.

Om vi utgår från att barnens första berättelser var sanna – att de faktiskt blev slagna av mammans sambo – är det självklart att barnen minns detta. Det finns emellertid många exempel på hur barn först berättar att de blev slagna av en person, men sedan berättar samma historia, men med förövaren utbytt. Antagligen kan man förklara detta med att barnen berättar det de tillåts minnas. Här har vi nog en mamma som har ett starkt intresse av att skjuta ifrån sig ansvaret för att hon inte kunde skydda barnen mot sambon. Det finns inspelningar, där hon säger åt barnen att de inte har blivit misshandlade, ”för när man blir misshandlad hamnar man på sjukhus”.

När barn inte får träffa en förälder på flera år uppkommer en situation som liknar Stockholmssyndromet – ni minns de bankanställda som var instängda tillsammans med rånarna. Det är ett tillstånd, där offren tar parti för förövarna. Under åratal hade barnen ingen annan trygghet än sin mamma. Hur skulle de ha kunnat fortsätta berätta något som mamman hela tiden motsade?

Men det finns mer i denna historia. Den är så infernaliskt välregisserad. Barnen har fått gå på så kallade Trappan-samtal, d v s samtal för barn som råkat ut för våld. Det är ingen terapi i egentlig mening, utan ett slags stöd, där barnen får komma med sina berättelser. De ansvariga ifrågasätter inte historierna, utan håller sig till ingångsvärdena – i det här fallet att barnen blivit slagna av pappan. De håller sig lydigt till scenariot. Typiskt är att historierna har blivit vildare, t o m efter rättegången mot pappan. Senare har de berättat att pappan hållit dem utanför relingen på en Finlandsbåt, att de tvingats byta bildäck och att en granne, som ingripit när de blivit slagna, i historien skulle även grannen också blivit misshandlad. Dessa historier har okritiskt återberättats av socialtjänsten utan rimlighetsbedömning, d v s ingen har ens frågat varför de fartygsanställda inte stoppat pappan, eller varför inte båtens övervakningskameror visat detta, om barn överhuvudtaget kan byta däck som är lika tunga som de själva, eller varför den slagne grannen inte gjort polisanmälan. Pojkarna har inga som helst positiva minnen av sin far, trots en omfattande samling bilder på glada barn tillsammans med sin pappa.

Det är just denna ensidiga bild som väcker misstanken att något inte står rätt till. Barn som verkligen blivit misshandlade brukar ofta vara oerhört lojala, och ovilliga att berätta om övergreppen. Dessa barn försöker överträffa varandra i sina avståndstaganden från pappan. En annan sak som är intressant är att storebror övertar lillebrors historia: lillebror hade blåmärken på skinkan och på ryggen. Nu berättar storebror att det var han som råkade ut för detta. Det verkar som att detta handlar om dynamiken mellan ett äldre syskon och ett yngre. Det äldre syskonet känner ett större ansvar för den påbjudna historien. Här finns det ett antal episoder, där lillebror talar om misshandel från sambons sida, medan storebror tystar ner honom. Mitt under en utredning kommer storebror, då sex år, med ett ”erkännande” av att han ljugit. Frågan är om en sexåring verkligen kan inse vad ”ljuga” innebär, utan hjälp från en vuxen. Någonting är alldeles extra märkligt i detta fall. Det verkar så välregisserat. Barnen är uppfostrade till att tydligt säga att de är rädda för pappan. De säger tydligt ”Vi vill inte” när umgängesstödet kommer. Får de godis efteråt, för att de upprepat läxan?

Låt oss gå tillbaka till den sex-smsande socialsekreteraren. Det finns ett vittnesmål, från en mamma som inte vill bli identifierad, p g a rädsla för repressalier. I en skilsmässosituation har hon uppgett att hon fick ett tydligt förslag från denna socialsekreterare om att hon kunde bli av med pappan om hon ville. Socialsekreteraren är även prickad av justitieombudsmannen för sitt agerande i en annan, liknande situation. I det fallet hade hon, tillsammans med en kollega, blivit invecklad i en fysisk dragkamp om ett barn, i samband med att hon oanmäld besökt en förälder tillsammans med den andre föräldern! Det JO-beslutet är läsvärt. Det har diarienummer Dnr 4076-2013 och går att googla fram. Om man läser mellan raderna, får man intrycket av att det var rena Vilda Västern.

Det är märkligt att samma socialsekreterare återkommer, gång på gång, vid avgörande tillfällen i denna historia. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att hon har gett mamman i detta fall tydliga instruktioner om hur hon ska hantera barnen för att stoppa umgänget med pappan. Hon verkar ha sett till att få ansvaret för viktiga beslutsunderlag under resans gång. Sådant har hänt också i andra kommuner. Pappor har fått sexuella inviter av andra socialsekreterare. Andra socialsekreterare har erbjudit mammor hjälp med att få bort pappan.

Hur kan detta tillåtas?

Håbo kommun är informerad. Ett möte har hållits med socialchefen, efter en hänvändelse till socialnämnden. När det visade sig att även socialchefen var tydligt inblandad i missförhållandena, togs en ny kontakt med socialnämnden. Den avvisades av – återigen, gissa vem! – socialchefen själv, som fortsatte traditionen att handlägga ärenden som berör tjänstemannen själv. Socialnämnden och kommunrevisorerna svarar inte längre på brev. Och det finns fler fall. Vi känner till andra föräldrar som också har råkat illa ut i Håbo. I åtminstone två fall har de flyttat från kommunen, p g a socialtjänstens arbetssätt.

Mer information dyker upp hela tiden. Den sex-smsande socialsekreteraren sades upp den 22 april 2014, med underskrift av socialchefen. Den utredning, där sex-socialsekreteraren behandlade mammans misshandelsanmälan skrevs under av socialchefen exakt samma dag, antagligen vid samma möte. Det ser ju ut som en avskedsbonus, något i stil med ”Nu när du slutar, får du möjlighet att hämnas på pappan som anmälde dig!”

Nyligen stod en insändare i en lokaltidning, där författaren beskrev extremt tjänstemannastyre i en annan verksamhet i Håbo kommun. Kanske är detta verkligheten i Håbo – tjänstemännen får göra som de vill. Sextrakasserier och barnmisshandel täcks upp, till vilket pris som helst. Det är svårt för fritidspolitikerna i en socialnämnd att hävda sig mot socialtjänstens personal, som har ett stort informationsövertag. För att inte ställa till med för stora konflikter kan det vara en enkel lösning att se genom fingrarna med problem. Politikerna vill framförallt att budgeten hålls. Sedan är det viktigt att ha kvalificerat personal. Det kanske blir svårt att behålla de anställda om man dessutom kräver att de ska följa reglerna. I stället ställer socialnämnden upp bakom rövarhistorier om att ett barn skulle ha skickat sex-sms från en anställds telefon!

I det här fallet är det två pojkar, som verkar utsättas för kvalificerad manipulation, med stöd av kommunen. De hålls avskilda från alla som kan berätta en annan historia än mamman. Mormor, morfar, och även farfar, farmor, släpps inte fram till dem. Lillebror får inte åka med skolan till badet, för där finns en anställd som kan berätta att han tycker deras pappa är en ovanligt engagerad pappa. Storebror slutade spela fotboll, för det fanns en ledare i klubben som kände pappa och kunde berätta sanningen. I flera år har de bokstavligen levt med neddragna jalusier framför fönstren. Det kan alla som bor i huset intyga. Men sådant reagerar bara vanliga människor på, inte socialtjänsten.

Vad ska det bli av barn, som mamma inte ens låter se dagsljuset? En sådan manipulation, där pojkarna får lära sig att anpassa sig till en lögnaktig verklighetsbild, kommer sannolikt att prägla resten av deras liv, om de inte får hjälp. Det är sannolikt att de då kommer att ha väldigt svårt att utveckla sina egna omdömen, och i stället ty sig till översittare, som talar om för dem hur de ska gå och stå. I detta har Håbo kommun ett förfärligt stort ansvar.

söndag 12 november 2017

Fars Dag - men inte för alla.

Gästbloggare Jan Björklund skriver om Fars Dag med innehållet pappor som inte får träffa sina barn.

FARS DAG – MEN INTE FÖR ALLA
Usel lagstiftning, cynism och samvetslöshet i perfekt kombination
Igår träffade jag mina båda döttrar. De ska ut och resa idag, så de ville fira Fars Dag med mig en dag tidigare. För en gångs skull hade jag haft en bestämd önskan om en present. Gissa om jag fick den! Den ena dottern är alltid översvallande och kastar sig spontant om halsen på mig. Den andra är litet återhållsam och började igår med att vara sur. Sen tinade hon upp, och så berättade hon att hon är sån – hon behöver tid för att känna efter hur mycket hon tycker om att vara med mig. Det kan knappast bli bättre – jag är kär, i två små flickor (ja, den ena är i och för sig nästan tonåring).
Men efteråt tänker jag på alla de pappor som inte får träffa sina barn. En del bör inte träffa barnen, för att de är dumma mot dem. Andra vill inte – dem har jag svårt att förstå. Men sedan finns det en stor grupp pappor, som kan räknas i tusental, som inte får träffa sina barn, på grund av en fullständigt fruktansvärd kombination av usel lagstiftning och en framväxande industrigren, som ägnar sig åt att skilja pappor från deras barn.
Låter det otroligt? Låt mig då börja med en svårtuggad text – regeringens proposition 2005/06:99 om nya vårdnadsregler. Den ledde till vårdnadsreformen 2006, som innebar ändringar i Föräldrabalken. Den säger att
”… ett påstående om övergrepp skall beaktas i vårdnadsmålet även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare. Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer.”
Vad detta egentligen betyder är att den grundläggande rättsregeln att man betraktas som oskyldig fram till dess att man dömts inte gäller i vårdnadsmål. Visste regeringen vad den gjorde, eller var detta bara resultatet av total likgiltighet för följderna?
Följderna kan jag berätta om. Det finns idag en hel, informell industrigren som ägnar sig åt att ta bort pappor ur barnens liv. Det är vissa advokater och jurister, som ger råd till mammor om hur de ska bygga upp anklagelser mot pappan för att få bort honom. Det är vissa socialsekreterare som ger råd till mammor om hur de ska svara på frågor för att det ska se ut som om pappan är en förövare av övergrepp. Det är vissa vårdnadsutredare, som uppmuntrar mammor att berätta skräckhistorier, som egentligen bara är sagor. Det finns hela nätverk, som byggts upp under temat ”Mäns våld mot kvinnor”, där deltagarna vägrar inse hur stor andel av historierna som är falska. Detta är tragiskt ur flera synvinklar. De resurser som byggts upp för att skydda kvinnor och barn mot verkliga övergrepp, har kommit att missbrukas på ett sätt som är absurt.
Men det är värre än så. Det verkar ske en ökning av en speciell sorts fall – fall där barnen fås att berätta skräckhistorier om pappan. Jag börjar se detta som en särskild sorts entreprenader i anti-pappaindustrin. Historierna är nästan identiska – barnen berättar om övergrepp från pappans sida. Lekar förvandlas till misshandel. Duger inte verkliga händelser, hittar man på historier. Barn är påhittiga, när de väl har förstått vad mamma, tant socialtanten och tant polisen vill höra. Det är barnens naturliga lojalitet som utnyttjas.
Varför kallar jag detta för underentreprenader? Därför att jag börjar ana att detta inte är en spontan epidemi, som slår till i en omedveten, oförstående omgivning. Tyvärr tycker jag mig spåra handledning och medveten manipulation bakom dessa fall med barn som tar avstånd från sina pappor. Ta den lille pojken som berättade att mamma slog honom. Detta anmälde pappan. Då gjorde mamman motanmälan och fick skyddat boende tillsammans med barnen. Efter några månader berättade den lille pojken samma historia med förövaren utbytt – det var nu pappan som slog.
I ett annat fall hade barnen berättat för pappan att mammans sambo slog dem. Ett flertal gånger hittade socialkontoret möjligheter att avfärda anklagelserna. Den sista utredaren av dessa anmälningar skickade ett sex-sms till pappan: ”Vill du ligga?”. Han anmälde detta. Då ägnade socialsekreteraren hela julhelgen åt att vända på problematiken och lägga all skuld på pappan i sin utredning. Under de följande åren vändes historien fullständigt, så att mamman två år senare anklagade pappan för barnmisshandel. Denna gång, på mycket svagare bevisning, togs anklagelserna på fullt allvar av socialkontor och polis. Denna gång blev det åtal. Under denna tid förekommer den sex-smsande socialsekreteraren i handlingarna vid nyckelhändelser. Trots att hon var uppenbart jävig och hade anledning att hämnas på en pappa som vägrat bli hennes älskare, och i stället anmält henne, fick hon t o m stöd av socialchefen.
Pappan blev frikänd med formuleringar i domen, som tydligt säger att åtalet var totalt grundlöst. Men denne pappa har inte sett sina barn på tre och ett halvt år. Skälet är att barnen säger ”Vi vill inte” när umgänge ska ske. Ursäkta mig, men detta luktar planering och manipulation lång väg. Jag vågar påstå att den försmådda socialsekreteraren, som vet hur systemet fungerar, har gett mamman detaljerade råd för hur hon skulle instruera barnen.
Vill ni ha fler exempel? De står som spön i backen nu. Manipulerade barn berättar sina inlärda historier och tas på allvar av socialsekreterare, av halvutbildade psykologer, av anställda vid barnahus. Över alltihopa svävar ett mantra – Mäns våld mot kvinnor. Ja, ni vet väl att mäns våld mot kvinnor är ett så allomfattande begrepp att det av regeringen ha definierats som:
1. Mäns våld mot kvinnor.
2. Mäns våld mot män.
3. Kvinnors våld mot kvinnor
Det enda som inte ingår i denna definition är kvinnors våld mot män. Tycker ni detta verkar snurrigt? Tänk efter en stund till. Detta är faktiskt regeringens definition i ett uppdrag till Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet, landets främsta. Regeringen kan väl inte ha fel, och landets främsta universitet skulle väl ha protesterat om detta vore fel?
Men åter till huvudfrågan. Mammor, som vill få bort oskyldiga pappor ur barnens liv, genom att berätta lögner om övergrepp och genom att fylla barnen med lögnaktiga historier är väl rimligtvis en speciell sort? Själv har jag träffat reellt misshandlade kvinnor, som i alla fall anser att barnen har rätt till sin pappa, t o m om han har varit våldsam.
Det verkar som att en speciell sorts mammor, som uppfyller kriterierna för diverse personlighetsstörningar, gynnas av antipappaindustrin. Detta är möjligt, inte bara p g a den usla lagtexten, utan därför att något har blivit fel i domstolarnas riskbedömningar. Den ovannämnda propositionen förutsatte att socialstyrelsen skulle utarbeta riskbedömningsinstrument. Men det blev aldrig något av med detta.
Vi har ett läge, där övergrepp mot barn i första hand ses som fysiska övergrepp, som misshandel och sexuella övergrepp. Den sorts övergrepp som dessa mammor utför är psykiska – de kan liknas vid hjärntvätt. Men den sortens övergrepp har aldrig uppmärksammats ordentligt av socialstyrelsen.
Detta är en stor fara för dessa utnyttjade barn. Vi kan vara säkra på att en sådan indoktrinering av barn sätter spår, som blir kvar i vuxenlivet. Resultaten kan bli av olika slag. Det finns forskning som visar att pojkar som växer upp utan pappa är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns t o m ny forskning som kommit framt till att barn som växer upp utan pappa får hälsoproblem och kortare livslängd.
Sedan kan vi tillägga vad som rimligtvis händer med barn som tvingas upprepa lögner: kan de någonsin frigöra sig från den rollen? Kommer de att gå genom livet i jakt på nya förövare att underordna sig? Blir de fyllda av hat, därför att de innerst inne vet att de blivit manipulerade. Vi vet att Breivik var ett sådant barn.
Med andra ord: skänk en tanke idag åt alla pappor och barn som är offer för kombinationen av usel lagstiftning, en mångtusenhövdad anti-pappaindustri och mammor som rimligtvis väntar på en psykiatrisk diagnos.

onsdag 13 september 2017

Födelsedag Paulina - Kents dotter.

Delar här Facebook vännen Kent Filppus inlägg på sin Facebooksida.
Har tidigare skrivit om hans bok Utan min dotter 2012. Tyvärr har några framgång med att beröva barn dess ena förälder...
--------------------------------------------------------------------------

Idag fyller världens bästa Paulina 12 år. Tyvärr låter hennes mamma henne inte få några grattis från pappa. Därför säger jag grattis här och har en from förhoppning om att någon på nåt sätt kan bringa en grattishälsning till henne från pappa.
Det är tyvärr barnen som får betala priset för att man väljer fel mamma åt dem. Jag gjorde det felet och därför har inte Paulina fått träffa sin pappa på över 8 år. Därför har hon inte fått prata med sin pappa på över 7 år. Det är tyvärr barnen som lider för att vissa kvinnor anser att barnens främsta egenskap är att de kan användas för att jävlas med sina pappor. Stackars Paulina. Men snart är hon stor nog att själv ta kontakt - även om hennes mamma vill förneka henne rätten att ha kontakt med pappa och syskon. Den dagen blir en glädjens dag. Även om det kommer att bli svårt för Paulina att förstå varför hennes mamma utsatt henne för allt detta, en mamma som är tänkt att älska sitt barn över allt annat. Tyvärr är inte alla lämpliga att vara föräldrar, även om de rent fysiskt klarar av att bli det. Tyvärr klarar inte svenska domstolar av att skilja på "barnens bästa" och "mammas vilja" men idag har lagen ändrats så att det är förbjudet att likt Paulinas mamma kvarhålla ett barn utomlands mot vårdnadshavaren vilja. Det är ett steg framåt - för andra barn.

måndag 11 september 2017

Mitt 11 september...

Skrev på min Facebooksida tidigare idag att jag skulle skriva om min egen 11 september. Upptäckte att jag på min blogg Vittensten skrev om detta för 4 år sedan vad jag idag tänkt skriva.
Jag länkar här blogginlägget Stortingsvalg i Norge och vaka måndagen som idag för 24 år sedan. Personligt hållet... jag syftar till.
Men Obs! - när ni läser tänk på att 24 år istället nu idag är 28 år!

Början på artikeln...; 
"Andra måndagen i september vart fjärde år är det val till Stortinget i vårt grannland (naboland) Norge.
För exakt 24 år sedan, dock inte på dagens datum helt lika, var denna måndagskväll i september väldigt speciell och känslosam för mig. Datumet var den 11 september"

Håll till godo och läs hela länken ovan...

lördag 15 juli 2017

"Inte ställa grupper mot varandra..."

Meningen var att denna blogg skulle upphört men på fleras rekommendationer och önskemål så kör jag vidare här under hembygdsnamnet Vittensten. 
Så, gilla eller inte, skriv och tala medan du kan - för 8 månader sedan kunde jag inte skriva beroende på förlamning efter fallolycka 9 november 2016. Lyckades första gången efter det få ner några rader med hjälp 11 december - och det var ansträngande - kunde enbart hjäpligt använda högerhanden till att skriva. Kan jämföras med att jag vid samma tidpunkt ännu inte kunde äta med bestick själv utan matades av sjukhuspersonal...

Nåväl, som rubriken anger "inte ställa grupper mot varandra" som verkar blivit en politisk term - så förekommer detta alltid inom politiken fast då kallas det för att prioritera. Den politiker på lokal, regional och central nivå som inte håller med påstår jag far med osanning. Så är det.
Tar mig själv som exempel nu - under drygt 5 veckor nu på sommaren har jag ingen rehabhjälp trots att jag så innerligt behöver det - dagrehab på Arvika Sjukhus stängd. Och självklart är det någon/några som fattat det beslutet - om inte direkt av politiken så av de tjänstemän/-kvinnor som har politiskt bestämd delegation att fatta beslut.
Vet inte säkert men är ganska övertygad om att den öppna rehaben i t ex Uppsala där jag var opererad i nacken har verksamhet sommartid.
Finns givetvis andra exempel men det vardetta jag hade i huvudet just nu - och det är jäkligt besvärligt att inte ha någon medicinskt kunnig rehabpersonal att diskutera smärta och andra saker med...

Ordet var mitt!
Sköt om Er därute.