Gästbloggare Per Borg skriver här med ett försök till breddning av #metoo debatten - se människan, inte bara könet som bevekelsegrund - med denna verklighetsbeskrivning i en mindre svensk kommun.
Artikeln är lång men ta dig tid att läsa!
Och den handlar INTE om förnekelse, förringning av kvinnors upplevda utsatthet...
#MeToo I HÅBO – KAN DET HA KOSTAT DENNE PAPPA HANS BARN?
Nu kan även kvinnor utpekas för sextrakasserier mot män. Sådant händer oftare än man tror. Det har hänt en man några gånger att det t o m blivit pinsamt när han varit ute på krogen, p g a väldigt närgångna kvinnor. Men här kommer en alldeles sann historia om en sextrakasserande socialsekreterare, som denne man råkade ut för. Jag måste nog upprepa: den är alldeles sann. Vartenda ord som står här är dokumenterat. Kommunen har fått flera chanser att tag i problemen, men händelserna är nu anmälda till polis och åklagare, med mängder av bilagor. Och detta är bara en del av historien. Helheten ser ut som Håbos eget Watergate.
Den här mannen har två pojkar, som berättade att de blev slagna av mammans nye karl. Berättelserna var så tydliga att pappan anmälde sin oro till socialkontoret i Håbo. Den socialsekreterare som var ansvarig för utredningen blev tydligen tänd på honom, för en dag strax före jul fick han ett sex-sms från henne med texten ”Vill du ligga?” Mannen anmälde direkt detta sms till socialkontoret. Efter några dagar kom en dålig bortförklaring: socialsekreteraren skulle ha lånat ut sin tjänstetelefon till en god vän. Sedan skulle ett barn ha kommit åt telefonen och skickat sms till pappan på skoj.
Socialsekreteraren hade hela julhelgen på sig för att skriva sin utredning. Låt oss gissa att hon var tvärilsk över att ha blivit avvisad och anmäld. I utredningen vände hon hela situationen: pojkarnas berättelser bedömdes inte ha något värde. I stället utpekades pappan som den skyldige: hans omsorger om barnen och hans telefonsamtal med dem sågs som skadliga för barnen. Utredningen slutade med en förhoppning om att domstolen skulle befria barnen från umgänge med en sådan pappa.
Både i Förvaltningslagen och i Håbo kommuns egna regler mot korruption står det tydligt att en tjänsteman inte får arbeta med ett ärende om hans eller hennes objektivitet och trovärdighet kan ifrågasättas. En sådan situation kallas jäv. Det struntade socialsekreteraren blankt i och hennes chefer ingrep inte. Det är svårt att tänka sig en tydligare jävssituation än när en avvisad kvinna skriver en utredning som gäller en anmälan gjord av den som inte ville bli hennes älskare.
Men historien fortsätter. Kommunen brydde sig aldrig om pojkarnas berättelser om sin rädsla för mammans sambo. I stället byggdes en ny historia upp. Två år efter att utredningen var klar, anklagade pojkarnas mamma i sin tur pappan för misshandel av pojkarna. I sin polisanmälan hänvisade hon särskilt till råd från – gissa vem! – jo, socialsekreteraren som skickat sex-sms. Det som var extremt underligt med de nya uppgifterna var att de delvis kopierade de tidigare berättelserna. Tidigare hade pappan tagit foton på lillebrors skinka och rygg, där tydliga blåmärken syntes. De hade förklarats av lillebror med att han blivit sparkad och slagen. Blåmärket på ryggen visade t o m märken efter en vuxenhand. Nu berättade storebror att han blivit slagen av pappan, så att han fått blåmärken på skinkan och ryggen.
Denna misshandelsanmälan hanterades också av socialkontoret. Gissa nu vilken socialsekreterare som gjorde den utredningen! Rätt gissat – samma sex-smsande socialsekreterare. Det blir ännu bättre. Normalt skrivs en sådan utredning under av enhetschefen. Här var det högste chefen, socialchefen, som själv skrev under! Han måste ha känt till förhistorien, eftersom sex-smset t o m hade behandlats av socialstyrelsen. Socialchefen godkände alltså i praktiken att det fanns stor risk för att denna avvisade kvinna fortsatte en personlig hämnd på pappan!
Anklagelserna ledde till rättegång. Men där blev det stopp för historierna. Vittnen berättade helt andra saker. De hade bara sett en ovanligt engagerad pappa. Domen frikände honom fullständigt, med motiveringen ”En förklaring kan vara att misshandeln aldrig har ägt rum. Det finns inte heller någon skriftlig bevisning i form av läkarintyg. Pojkarna visar inga som helst tecken på att vara barn som utsatts för misshandel av sin far”. Mamman hade i rätten kommit med nya uppgifter. Det kommenterades i domen med ”På grund av vad nu sagts har mammans uppgifter lågt bevisvärde.”
I en vettig värld skulle allt nu ha återgått till det normala. Men icke. Pappan tilldömdes umgänge i tingsrätten, två gånger t o m. Första gången skulle det vara umgänge med hjälp av umgängesstöd. Det stupade på att barnen sade ”Vi vill inte”, medan mamman stod bredvid. Den polis som var umgängesstöd berättade direkt efteråt att det var klart att det var mamman som inte ville. Andra gången vände sig mamman till socialkontoret och bad om hjälp för att stoppa umgänget. Hon höll barnen borta från skolan de dagar de skulle ha hämtats av pappan – de veckorna hade de 60 % frånvaro. En socialsekreterare lovade pappan att hon skulle göra allt för att få igång umgänget. Samma dag startade hon en utredning, där mammans umgängessabotage bedömdes som ”skydd” för barnen.
Hur har det kunnat bli så här galet?
Idag har det gått tre och ett halvt år sedan pappan sist träffade barnen. Han har försökt förstå hur detta är möjligt. Nu vet han att landet är fullt av barn som berättar att de absolut inte vill träffa den andra föräldern, trots att den föräldern bara har gett dem kärlek. Det tycks bero på att barn är lätta att manipulera. De är naturligt oerhört lojala mot båda sina föräldrar. Men en målmedveten förälder kan utnyttja denna lojalitet för att binda dem till sig. Det kan ske genom olika sorters påtryckningar.
Om vi utgår från att barnens första berättelser var sanna – att de faktiskt blev slagna av mammans sambo – är det självklart att barnen minns detta. Det finns emellertid många exempel på hur barn först berättar att de blev slagna av en person, men sedan berättar samma historia, men med förövaren utbytt. Antagligen kan man förklara detta med att barnen berättar det de tillåts minnas. Här har vi nog en mamma som har ett starkt intresse av att skjuta ifrån sig ansvaret för att hon inte kunde skydda barnen mot sambon. Det finns inspelningar, där hon säger åt barnen att de inte har blivit misshandlade, ”för när man blir misshandlad hamnar man på sjukhus”.
När barn inte får träffa en förälder på flera år uppkommer en situation som liknar Stockholmssyndromet – ni minns de bankanställda som var instängda tillsammans med rånarna. Det är ett tillstånd, där offren tar parti för förövarna. Under åratal hade barnen ingen annan trygghet än sin mamma. Hur skulle de ha kunnat fortsätta berätta något som mamman hela tiden motsade?
Men det finns mer i denna historia. Den är så infernaliskt välregisserad. Barnen har fått gå på så kallade Trappan-samtal, d v s samtal för barn som råkat ut för våld. Det är ingen terapi i egentlig mening, utan ett slags stöd, där barnen får komma med sina berättelser. De ansvariga ifrågasätter inte historierna, utan håller sig till ingångsvärdena – i det här fallet att barnen blivit slagna av pappan. De håller sig lydigt till scenariot. Typiskt är att historierna har blivit vildare, t o m efter rättegången mot pappan. Senare har de berättat att pappan hållit dem utanför relingen på en Finlandsbåt, att de tvingats byta bildäck och att en granne, som ingripit när de blivit slagna, i historien skulle även grannen också blivit misshandlad. Dessa historier har okritiskt återberättats av socialtjänsten utan rimlighetsbedömning, d v s ingen har ens frågat varför de fartygsanställda inte stoppat pappan, eller varför inte båtens övervakningskameror visat detta, om barn överhuvudtaget kan byta däck som är lika tunga som de själva, eller varför den slagne grannen inte gjort polisanmälan. Pojkarna har inga som helst positiva minnen av sin far, trots en omfattande samling bilder på glada barn tillsammans med sin pappa.
Det är just denna ensidiga bild som väcker misstanken att något inte står rätt till. Barn som verkligen blivit misshandlade brukar ofta vara oerhört lojala, och ovilliga att berätta om övergreppen. Dessa barn försöker överträffa varandra i sina avståndstaganden från pappan. En annan sak som är intressant är att storebror övertar lillebrors historia: lillebror hade blåmärken på skinkan och på ryggen. Nu berättar storebror att det var han som råkade ut för detta. Det verkar som att detta handlar om dynamiken mellan ett äldre syskon och ett yngre. Det äldre syskonet känner ett större ansvar för den påbjudna historien. Här finns det ett antal episoder, där lillebror talar om misshandel från sambons sida, medan storebror tystar ner honom. Mitt under en utredning kommer storebror, då sex år, med ett ”erkännande” av att han ljugit. Frågan är om en sexåring verkligen kan inse vad ”ljuga” innebär, utan hjälp från en vuxen. Någonting är alldeles extra märkligt i detta fall. Det verkar så välregisserat. Barnen är uppfostrade till att tydligt säga att de är rädda för pappan. De säger tydligt ”Vi vill inte” när umgängesstödet kommer. Får de godis efteråt, för att de upprepat läxan?
Låt oss gå tillbaka till den sex-smsande socialsekreteraren. Det finns ett vittnesmål, från en mamma som inte vill bli identifierad, p g a rädsla för repressalier. I en skilsmässosituation har hon uppgett att hon fick ett tydligt förslag från denna socialsekreterare om att hon kunde bli av med pappan om hon ville. Socialsekreteraren är även prickad av justitieombudsmannen för sitt agerande i en annan, liknande situation. I det fallet hade hon, tillsammans med en kollega, blivit invecklad i en fysisk dragkamp om ett barn, i samband med att hon oanmäld besökt en förälder tillsammans med den andre föräldern! Det JO-beslutet är läsvärt. Det har diarienummer Dnr 4076-2013 och går att googla fram. Om man läser mellan raderna, får man intrycket av att det var rena Vilda Västern.
Det är märkligt att samma socialsekreterare återkommer, gång på gång, vid avgörande tillfällen i denna historia. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att hon har gett mamman i detta fall tydliga instruktioner om hur hon ska hantera barnen för att stoppa umgänget med pappan. Hon verkar ha sett till att få ansvaret för viktiga beslutsunderlag under resans gång. Sådant har hänt också i andra kommuner. Pappor har fått sexuella inviter av andra socialsekreterare. Andra socialsekreterare har erbjudit mammor hjälp med att få bort pappan.
Hur kan detta tillåtas?
Håbo kommun är informerad. Ett möte har hållits med socialchefen, efter en hänvändelse till socialnämnden. När det visade sig att även socialchefen var tydligt inblandad i missförhållandena, togs en ny kontakt med socialnämnden. Den avvisades av – återigen, gissa vem! – socialchefen själv, som fortsatte traditionen att handlägga ärenden som berör tjänstemannen själv. Socialnämnden och kommunrevisorerna svarar inte längre på brev. Och det finns fler fall. Vi känner till andra föräldrar som också har råkat illa ut i Håbo. I åtminstone två fall har de flyttat från kommunen, p g a socialtjänstens arbetssätt.
Mer information dyker upp hela tiden. Den sex-smsande socialsekreteraren sades upp den 22 april 2014, med underskrift av socialchefen. Den utredning, där sex-socialsekreteraren behandlade mammans misshandelsanmälan skrevs under av socialchefen exakt samma dag, antagligen vid samma möte. Det ser ju ut som en avskedsbonus, något i stil med ”Nu när du slutar, får du möjlighet att hämnas på pappan som anmälde dig!”
Nyligen stod en insändare i en lokaltidning, där författaren beskrev extremt tjänstemannastyre i en annan verksamhet i Håbo kommun. Kanske är detta verkligheten i Håbo – tjänstemännen får göra som de vill. Sextrakasserier och barnmisshandel täcks upp, till vilket pris som helst. Det är svårt för fritidspolitikerna i en socialnämnd att hävda sig mot socialtjänstens personal, som har ett stort informationsövertag. För att inte ställa till med för stora konflikter kan det vara en enkel lösning att se genom fingrarna med problem. Politikerna vill framförallt att budgeten hålls. Sedan är det viktigt att ha kvalificerat personal. Det kanske blir svårt att behålla de anställda om man dessutom kräver att de ska följa reglerna. I stället ställer socialnämnden upp bakom rövarhistorier om att ett barn skulle ha skickat sex-sms från en anställds telefon!
I det här fallet är det två pojkar, som verkar utsättas för kvalificerad manipulation, med stöd av kommunen. De hålls avskilda från alla som kan berätta en annan historia än mamman. Mormor, morfar, och även farfar, farmor, släpps inte fram till dem. Lillebror får inte åka med skolan till badet, för där finns en anställd som kan berätta att han tycker deras pappa är en ovanligt engagerad pappa. Storebror slutade spela fotboll, för det fanns en ledare i klubben som kände pappa och kunde berätta sanningen. I flera år har de bokstavligen levt med neddragna jalusier framför fönstren. Det kan alla som bor i huset intyga. Men sådant reagerar bara vanliga människor på, inte socialtjänsten.
Vad ska det bli av barn, som mamma inte ens låter se dagsljuset? En sådan manipulation, där pojkarna får lära sig att anpassa sig till en lögnaktig verklighetsbild, kommer sannolikt att prägla resten av deras liv, om de inte får hjälp. Det är sannolikt att de då kommer att ha väldigt svårt att utveckla sina egna omdömen, och i stället ty sig till översittare, som talar om för dem hur de ska gå och stå. I detta har Håbo kommun ett förfärligt stort ansvar.
Artikeln är lång men ta dig tid att läsa!
Och den handlar INTE om förnekelse, förringning av kvinnors upplevda utsatthet...
#MeToo I HÅBO – KAN DET HA KOSTAT DENNE PAPPA HANS BARN?
Nu kan även kvinnor utpekas för sextrakasserier mot män. Sådant händer oftare än man tror. Det har hänt en man några gånger att det t o m blivit pinsamt när han varit ute på krogen, p g a väldigt närgångna kvinnor. Men här kommer en alldeles sann historia om en sextrakasserande socialsekreterare, som denne man råkade ut för. Jag måste nog upprepa: den är alldeles sann. Vartenda ord som står här är dokumenterat. Kommunen har fått flera chanser att tag i problemen, men händelserna är nu anmälda till polis och åklagare, med mängder av bilagor. Och detta är bara en del av historien. Helheten ser ut som Håbos eget Watergate.
Den här mannen har två pojkar, som berättade att de blev slagna av mammans nye karl. Berättelserna var så tydliga att pappan anmälde sin oro till socialkontoret i Håbo. Den socialsekreterare som var ansvarig för utredningen blev tydligen tänd på honom, för en dag strax före jul fick han ett sex-sms från henne med texten ”Vill du ligga?” Mannen anmälde direkt detta sms till socialkontoret. Efter några dagar kom en dålig bortförklaring: socialsekreteraren skulle ha lånat ut sin tjänstetelefon till en god vän. Sedan skulle ett barn ha kommit åt telefonen och skickat sms till pappan på skoj.
Socialsekreteraren hade hela julhelgen på sig för att skriva sin utredning. Låt oss gissa att hon var tvärilsk över att ha blivit avvisad och anmäld. I utredningen vände hon hela situationen: pojkarnas berättelser bedömdes inte ha något värde. I stället utpekades pappan som den skyldige: hans omsorger om barnen och hans telefonsamtal med dem sågs som skadliga för barnen. Utredningen slutade med en förhoppning om att domstolen skulle befria barnen från umgänge med en sådan pappa.
Både i Förvaltningslagen och i Håbo kommuns egna regler mot korruption står det tydligt att en tjänsteman inte får arbeta med ett ärende om hans eller hennes objektivitet och trovärdighet kan ifrågasättas. En sådan situation kallas jäv. Det struntade socialsekreteraren blankt i och hennes chefer ingrep inte. Det är svårt att tänka sig en tydligare jävssituation än när en avvisad kvinna skriver en utredning som gäller en anmälan gjord av den som inte ville bli hennes älskare.
Men historien fortsätter. Kommunen brydde sig aldrig om pojkarnas berättelser om sin rädsla för mammans sambo. I stället byggdes en ny historia upp. Två år efter att utredningen var klar, anklagade pojkarnas mamma i sin tur pappan för misshandel av pojkarna. I sin polisanmälan hänvisade hon särskilt till råd från – gissa vem! – jo, socialsekreteraren som skickat sex-sms. Det som var extremt underligt med de nya uppgifterna var att de delvis kopierade de tidigare berättelserna. Tidigare hade pappan tagit foton på lillebrors skinka och rygg, där tydliga blåmärken syntes. De hade förklarats av lillebror med att han blivit sparkad och slagen. Blåmärket på ryggen visade t o m märken efter en vuxenhand. Nu berättade storebror att han blivit slagen av pappan, så att han fått blåmärken på skinkan och ryggen.
Denna misshandelsanmälan hanterades också av socialkontoret. Gissa nu vilken socialsekreterare som gjorde den utredningen! Rätt gissat – samma sex-smsande socialsekreterare. Det blir ännu bättre. Normalt skrivs en sådan utredning under av enhetschefen. Här var det högste chefen, socialchefen, som själv skrev under! Han måste ha känt till förhistorien, eftersom sex-smset t o m hade behandlats av socialstyrelsen. Socialchefen godkände alltså i praktiken att det fanns stor risk för att denna avvisade kvinna fortsatte en personlig hämnd på pappan!
Anklagelserna ledde till rättegång. Men där blev det stopp för historierna. Vittnen berättade helt andra saker. De hade bara sett en ovanligt engagerad pappa. Domen frikände honom fullständigt, med motiveringen ”En förklaring kan vara att misshandeln aldrig har ägt rum. Det finns inte heller någon skriftlig bevisning i form av läkarintyg. Pojkarna visar inga som helst tecken på att vara barn som utsatts för misshandel av sin far”. Mamman hade i rätten kommit med nya uppgifter. Det kommenterades i domen med ”På grund av vad nu sagts har mammans uppgifter lågt bevisvärde.”
I en vettig värld skulle allt nu ha återgått till det normala. Men icke. Pappan tilldömdes umgänge i tingsrätten, två gånger t o m. Första gången skulle det vara umgänge med hjälp av umgängesstöd. Det stupade på att barnen sade ”Vi vill inte”, medan mamman stod bredvid. Den polis som var umgängesstöd berättade direkt efteråt att det var klart att det var mamman som inte ville. Andra gången vände sig mamman till socialkontoret och bad om hjälp för att stoppa umgänget. Hon höll barnen borta från skolan de dagar de skulle ha hämtats av pappan – de veckorna hade de 60 % frånvaro. En socialsekreterare lovade pappan att hon skulle göra allt för att få igång umgänget. Samma dag startade hon en utredning, där mammans umgängessabotage bedömdes som ”skydd” för barnen.
Hur har det kunnat bli så här galet?
Idag har det gått tre och ett halvt år sedan pappan sist träffade barnen. Han har försökt förstå hur detta är möjligt. Nu vet han att landet är fullt av barn som berättar att de absolut inte vill träffa den andra föräldern, trots att den föräldern bara har gett dem kärlek. Det tycks bero på att barn är lätta att manipulera. De är naturligt oerhört lojala mot båda sina föräldrar. Men en målmedveten förälder kan utnyttja denna lojalitet för att binda dem till sig. Det kan ske genom olika sorters påtryckningar.
Om vi utgår från att barnens första berättelser var sanna – att de faktiskt blev slagna av mammans sambo – är det självklart att barnen minns detta. Det finns emellertid många exempel på hur barn först berättar att de blev slagna av en person, men sedan berättar samma historia, men med förövaren utbytt. Antagligen kan man förklara detta med att barnen berättar det de tillåts minnas. Här har vi nog en mamma som har ett starkt intresse av att skjuta ifrån sig ansvaret för att hon inte kunde skydda barnen mot sambon. Det finns inspelningar, där hon säger åt barnen att de inte har blivit misshandlade, ”för när man blir misshandlad hamnar man på sjukhus”.
När barn inte får träffa en förälder på flera år uppkommer en situation som liknar Stockholmssyndromet – ni minns de bankanställda som var instängda tillsammans med rånarna. Det är ett tillstånd, där offren tar parti för förövarna. Under åratal hade barnen ingen annan trygghet än sin mamma. Hur skulle de ha kunnat fortsätta berätta något som mamman hela tiden motsade?
Men det finns mer i denna historia. Den är så infernaliskt välregisserad. Barnen har fått gå på så kallade Trappan-samtal, d v s samtal för barn som råkat ut för våld. Det är ingen terapi i egentlig mening, utan ett slags stöd, där barnen får komma med sina berättelser. De ansvariga ifrågasätter inte historierna, utan håller sig till ingångsvärdena – i det här fallet att barnen blivit slagna av pappan. De håller sig lydigt till scenariot. Typiskt är att historierna har blivit vildare, t o m efter rättegången mot pappan. Senare har de berättat att pappan hållit dem utanför relingen på en Finlandsbåt, att de tvingats byta bildäck och att en granne, som ingripit när de blivit slagna, i historien skulle även grannen också blivit misshandlad. Dessa historier har okritiskt återberättats av socialtjänsten utan rimlighetsbedömning, d v s ingen har ens frågat varför de fartygsanställda inte stoppat pappan, eller varför inte båtens övervakningskameror visat detta, om barn överhuvudtaget kan byta däck som är lika tunga som de själva, eller varför den slagne grannen inte gjort polisanmälan. Pojkarna har inga som helst positiva minnen av sin far, trots en omfattande samling bilder på glada barn tillsammans med sin pappa.
Det är just denna ensidiga bild som väcker misstanken att något inte står rätt till. Barn som verkligen blivit misshandlade brukar ofta vara oerhört lojala, och ovilliga att berätta om övergreppen. Dessa barn försöker överträffa varandra i sina avståndstaganden från pappan. En annan sak som är intressant är att storebror övertar lillebrors historia: lillebror hade blåmärken på skinkan och på ryggen. Nu berättar storebror att det var han som råkade ut för detta. Det verkar som att detta handlar om dynamiken mellan ett äldre syskon och ett yngre. Det äldre syskonet känner ett större ansvar för den påbjudna historien. Här finns det ett antal episoder, där lillebror talar om misshandel från sambons sida, medan storebror tystar ner honom. Mitt under en utredning kommer storebror, då sex år, med ett ”erkännande” av att han ljugit. Frågan är om en sexåring verkligen kan inse vad ”ljuga” innebär, utan hjälp från en vuxen. Någonting är alldeles extra märkligt i detta fall. Det verkar så välregisserat. Barnen är uppfostrade till att tydligt säga att de är rädda för pappan. De säger tydligt ”Vi vill inte” när umgängesstödet kommer. Får de godis efteråt, för att de upprepat läxan?
Låt oss gå tillbaka till den sex-smsande socialsekreteraren. Det finns ett vittnesmål, från en mamma som inte vill bli identifierad, p g a rädsla för repressalier. I en skilsmässosituation har hon uppgett att hon fick ett tydligt förslag från denna socialsekreterare om att hon kunde bli av med pappan om hon ville. Socialsekreteraren är även prickad av justitieombudsmannen för sitt agerande i en annan, liknande situation. I det fallet hade hon, tillsammans med en kollega, blivit invecklad i en fysisk dragkamp om ett barn, i samband med att hon oanmäld besökt en förälder tillsammans med den andre föräldern! Det JO-beslutet är läsvärt. Det har diarienummer Dnr 4076-2013 och går att googla fram. Om man läser mellan raderna, får man intrycket av att det var rena Vilda Västern.
Det är märkligt att samma socialsekreterare återkommer, gång på gång, vid avgörande tillfällen i denna historia. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att hon har gett mamman i detta fall tydliga instruktioner om hur hon ska hantera barnen för att stoppa umgänget med pappan. Hon verkar ha sett till att få ansvaret för viktiga beslutsunderlag under resans gång. Sådant har hänt också i andra kommuner. Pappor har fått sexuella inviter av andra socialsekreterare. Andra socialsekreterare har erbjudit mammor hjälp med att få bort pappan.
Hur kan detta tillåtas?
Håbo kommun är informerad. Ett möte har hållits med socialchefen, efter en hänvändelse till socialnämnden. När det visade sig att även socialchefen var tydligt inblandad i missförhållandena, togs en ny kontakt med socialnämnden. Den avvisades av – återigen, gissa vem! – socialchefen själv, som fortsatte traditionen att handlägga ärenden som berör tjänstemannen själv. Socialnämnden och kommunrevisorerna svarar inte längre på brev. Och det finns fler fall. Vi känner till andra föräldrar som också har råkat illa ut i Håbo. I åtminstone två fall har de flyttat från kommunen, p g a socialtjänstens arbetssätt.
Mer information dyker upp hela tiden. Den sex-smsande socialsekreteraren sades upp den 22 april 2014, med underskrift av socialchefen. Den utredning, där sex-socialsekreteraren behandlade mammans misshandelsanmälan skrevs under av socialchefen exakt samma dag, antagligen vid samma möte. Det ser ju ut som en avskedsbonus, något i stil med ”Nu när du slutar, får du möjlighet att hämnas på pappan som anmälde dig!”
Nyligen stod en insändare i en lokaltidning, där författaren beskrev extremt tjänstemannastyre i en annan verksamhet i Håbo kommun. Kanske är detta verkligheten i Håbo – tjänstemännen får göra som de vill. Sextrakasserier och barnmisshandel täcks upp, till vilket pris som helst. Det är svårt för fritidspolitikerna i en socialnämnd att hävda sig mot socialtjänstens personal, som har ett stort informationsövertag. För att inte ställa till med för stora konflikter kan det vara en enkel lösning att se genom fingrarna med problem. Politikerna vill framförallt att budgeten hålls. Sedan är det viktigt att ha kvalificerat personal. Det kanske blir svårt att behålla de anställda om man dessutom kräver att de ska följa reglerna. I stället ställer socialnämnden upp bakom rövarhistorier om att ett barn skulle ha skickat sex-sms från en anställds telefon!
I det här fallet är det två pojkar, som verkar utsättas för kvalificerad manipulation, med stöd av kommunen. De hålls avskilda från alla som kan berätta en annan historia än mamman. Mormor, morfar, och även farfar, farmor, släpps inte fram till dem. Lillebror får inte åka med skolan till badet, för där finns en anställd som kan berätta att han tycker deras pappa är en ovanligt engagerad pappa. Storebror slutade spela fotboll, för det fanns en ledare i klubben som kände pappa och kunde berätta sanningen. I flera år har de bokstavligen levt med neddragna jalusier framför fönstren. Det kan alla som bor i huset intyga. Men sådant reagerar bara vanliga människor på, inte socialtjänsten.
Vad ska det bli av barn, som mamma inte ens låter se dagsljuset? En sådan manipulation, där pojkarna får lära sig att anpassa sig till en lögnaktig verklighetsbild, kommer sannolikt att prägla resten av deras liv, om de inte får hjälp. Det är sannolikt att de då kommer att ha väldigt svårt att utveckla sina egna omdömen, och i stället ty sig till översittare, som talar om för dem hur de ska gå och stå. I detta har Håbo kommun ett förfärligt stort ansvar.
1 kommentar:
Personangrepp i dess olika former kommer att raderas.
Skicka en kommentar